Att ge sig ut på äventyr och att komma hem

Idag har jag vilodag. Jag har utmanat mig själv så mycket på sistone och varit så aktiv, så det är dags. Första gången som jag minns att jag började tänka att jag ska göra allt jag är rädd för var hösten 2013. Jag minns att jag började uttala de orden högt just då. Jag hade börjat syna mitt liv i sömmarna och insett att jag var styrd av rädsla och skam i en proportion som jag inte alls ville. Känslan av att sitta fast var fortfarande enorm i mig, att allt detta skulle vara omöjligt att ändra på. Men jag började med medmänniskors hjälp inse att livet faktiskt är påverkbart, att jag faktiskt kan påverka livet och framför allt min upplevelse av livet. Eftersom jag betraktade och fortfarande betraktar rädsla som motsatsen till allt jag vill ha i mitt liv (även om jag förstår vitsen med rädsla som känsla) så bestämde jag mig för att utmana ”allt jag är rädd för”. Då handlade det om att våga sätta ord på känslor, upplevelser, drömmar och längtan. Våga utmana skammen. Våga se någon i ögonen och fortsätta tala fast jag ville upplösas i atomer, trots att jag ständigt lockades av den ”trygga” […]

Yin

Jag har varit sjukskriven en längre period nyligen. Drygt ett och ett halvt år med start hösten 2015. Depression som eskalerade och övergick i utmattning. (Eller var det tvärtom?) Jag både lyssnade och inte lyssnade på signalerna. Signalerna SKREK: Bort från ditt jobb!!! Vilket jag försökte lösa genom att plugga mig till ett nytt yrke, samtidigt som jag jobbade kvar. Det var ju ett sätt att lyssna förvisso och jag älskade studierna i teologi och vännerna jag mötte på kvällarna på Ersta-Sköndals Högskola. Dörrarna till filosofi och psykologi öppnades av de mest fantastiska lärare och jag tog emot och njöt. Aldrig förr hade min studieteknik varit så effektiv och jag mindes plötsligt hur jag förundrats över småbarnsmammorna på lärarutbildningen – hur kunde de vara så effektiva? När jag själv var i deras skor förstod jag. Med begränsad tid blir man effektiv. Men, tja, stressfritt var det knappast. Minns hur jag ofta gick längs allén från barnens förskola i riktning mot mitt jobb med tårarna rinnandes. Idag kan jag knappt förstå hur det är möjligt – att dag efter dag, vecka efter vecka fortsätta gå till ett jobb som hela kroppen protesterar emot. Den dag jag återvände efter min sista föräldraledighet var en onsdag […]

Val

p Jag har alltid haft svårt att välja. Förr främst för att jag så innerligt velat anpassa mig efter andras viljor och behov. Nu mer för att jag blir osäker på vad som är bäst för mig. Att jag befinner mig i en förändringsprocess komplicerar så klart saker. Gamla mönster behöver utmanas. Idag kunde jag åkt in och deltagit i eventet Empowered Women på Intiman. Spännande talare, stort engagemang och teman jag sympatiserar med. Men kroppen protesterar. Jag har varit på stora event förut och förbrukat enorma mängder energi. Det har varit just stort. Gett mycket, men också tagit mycket. Jag tappar alltför lätt kontakten med mig själv. Som högkänslig behöver jag ta extra ansvar för min energinivå, för balans i livet. Därför väljer jag idag att vara hemma. Jobba hemifrån. Idag är det utmaning nog, jag har en skör dag. På nivån att även jag höll på att bryta ihop över 7-åringens glömda gympakläder i morse. Jag har fått starta dagen på allra bästa sätt, med inre och yttre omvårdnad hos min frisör i morse. Hon la i guldnyanser i mitt hår, så nu matchar jag mitt företagsnamn. Jag blev lugn i mitt inre där. Den kvalitén på omhändertagande och […]

Snäv kurva i spiralen

  Ikväll har jag varit på det där steget där jag kommit tillbaka till ett gammalt problem, men ännu inte sett en djupare sanning. Självtvivlet. Mitt eget slag i huvudet med Jante-hammaren. Då måste jag backa för att få perspektiv på problemet och granska känslorna utifrån. Andas och minnas att ingen känsla är evig. Detta är rädslor, en sorts växtvärk i bästa fall. IkvälI fokuserar jag extra på allt jag är tacksam över innan jag somnar. Jag väljer min sanning och andas igenom denna kurva i spiralen. 

Att älska sig själv när man inte får saker gjorda

En prestationsbaserad självkänsla har jag förstått att jag har. Men jag håller på att vända det tänket. Igår hade jag planen klar. Men så hade jag sett fel på tiden för besöket till fysioterapeuten och där började cirklarna att rubbas. Tänkte när jag åkte hem att bra – nu ska jag bara äta lunch och sen ta tag i mina planer. Känner igen tanken från när jag åkte hem från universitetet med planen att ta tag i studierna direkt när jag kom hem. Men efter lunch kom tröttheten. Och jag gav efter. Framåt fyra var jag redo att ta tag i mina arbetsprojekt, men då kom familjen och det blev projekt plocka fram barnens vinterkläder, middagsbestyr och hantera differentierade viljor och känslor i stället. En insikt som gör det lättare att vara snäll mot mig själv: alla möten som handlar om min psykiska hälsa, även om detta var ett ganska harmlöst möte med en fysioterapeut, innebär att jag stannar upp och går in i mig själv. Känner efter och släpper fram. Inte sällan kommer det då fram saker som behöver bearbetas. Det tar kraft att se ärligt på sig själv mina vänner, särskilt inför någon annan. Att erkänna sig själv […]

Onsdagen den 18 oktober

Dagens bravad Lyckades försova mig och barnen med en timme. Så det är ju tur att jag räknar med att vi behöver två timmar varje morgon och att vi idag hade möjlighet att ta bilen eftersom maken var borta. Att han var borta var å andra sidan orsaken till att jag blev kvar i sängen då det hör till vår morgonrutin att han hjälper mig att se till att vi vaknar innan han åker. Det är bra att hjälpas åt, mindre bra att vara beroende. Dagens goda gärning Hjälpte dotterns underbemannade förskolepersonal genom att hänga på gården med barnen och en pedagog medan de andra deltog i ett möte som inte kunde ställas in trots frånvaro av ytterligare personal. Lärde mig att man behöver ha bra skor som förskolepedagog – tog en halvtimme att tina upp tårna efteråt. Det är ALLTID spännande att observera och interagera med barn. Det skapas, sägs, tänks, ageras och reageras så mycket på så kort tid. Det är som ett komprimerat minisamhälle. Jag lär mig alltid något nytt eller påminns om något jag lärt förr. Idag var jag noga med att inte ingripa för mycket, utan vänta på att bli tilltalad och ombedd enligt Montessori-manér. […]