Julen kom och gick

Jul jul strålande outhärdliga jul. I stillhet firade vi jul med en familj som finns nära våra hjärtan. Vi bestämde oss för att fara hem till dem redan på kvällen den 22:a. Vi vaknade sent den dagen och redan där blev det fel för mig, arg på mig själv och maken för att vi ”slösat” bort halva dagen, känslan av kontroll över situationen flög ut genom fönstret. Kring jul är jag skör och har ingen stresstålighet. Allt eskalerade ganska fort, ilskan, irritationen, stressen, känslan av maktlöshet, trötthet, sorg och att det inte är någon idé med nåt. Å så skam och skuld över dessa känslor, för de är ju rätt barnsliga att uppleva tycker mitt vuxenjag. Skammen och skulden över att inte fungera, att bryta ihop över ingenting. Runt runt runt i mitt system. Känslan av att inte få plats i mig själv, att vilja fly ut ur mig själv. Paniken över att inte ha någonstans att ta vägen. Panik ja. Plötsligt kände jag igen det som uppfyllde kropp och sinne. Panikångest. Då plötsligt kunde jag fatta beslut och ta kontroll. För numer vet jag vad som behöver göras. Jag kan min egen första hjälpen. Jag har lärt av mina […]

Träden

En morgon för några veckor sen kom en bild till mig. Jag såg träd. Tallar. Jag var en. Runt mig stod fler. Vi rörde oss alla stilla i vinden. Intuitivt visste jag hur jag skulle tolka den. Centrerad står jag i min stam. Rötterna är starkt förankrade i jorden. Vi växer i gemenskap, men självständigt. Vi berörs av väder och vind, men inget knäcker oss. Den morgonen var ångestfylld. En anhörig hade ifrågasatt ett beslut jag tagit med hjälp av hjärta och intuition. Uppväxt i en värld som bygger på en mer handfast logik har jag lärt mig hålla käft om såna beslut. Nu har jag emellertid valt att stå upp för min väg och då kommer såna här konfrontationer som brev på posten. På sikt är de bra för mig eftersom jag får tränas i frigörelse från andras åsikter. Men denna morgon slutade i hulkande i telefonen med en vän. Rädslan behövde ut ur kroppen och tog vägen via tårarna. Kaoset inombords rann bokstavligen ur mig. När jag senare på dagen berättade om träden hörde jag mig själv säga att jag står rak nu. Kanske lutar jag mig då och då i riktning mot någon annan tall. Men jag […]

Lyssna till tystnaden!

Kommer just ur ett gott läkarmöte. Hon petade på ömma punkter och ställde rätt frågor. De där som mitt sannare, djupare jag griper hungrigt efter men som mitt ego värjer sig mot med näbbar och klor. Jag blev tyst. Stängde av alla kanaler. Ridå. Man skulle kunna likna det vid en förhandlingssituation från en klassisk Hollywoodfilm: parterna drar sig tillbaka för att komma överens om nästa steg sinsemellan. Rösterna vid överläggningen lät ungefär så här: – Mötet är snart slut – har hon tid att lyssna? – Vill hon verkligen lyssna på riktigt? (Kan jag lita på att hon behandlar mig respektfullt?) – Detta är vårt sista möte – är det värt att ta upp? – Vad är det som är så farligt? – Kan du inte ens stå upp för dig själv och dina idéer i detta slutna rum – hur tror du att du nånsin ska kunna stå upp för dem här utanför??! -Detta är ett gyllene tillfälle att vidga din Comfort zone Elinor – ta den!! Comfort zonen utvidgas steg för steg, inte från 0 till 100 direkt – det vet du! -Ok, måste bara andas lite först. – Vad är det värsta som kan hända? Vet inte hur […]

When in doubt focus on gratitude

Jag är tacksam för att jag har en kropp som ”pratar väldigt högt med mig” när jag överskrider mina gränser. Jag är tacksam för ljudisolerande hörlurar. Jag är tacksam för min nya älskade dator! Som håller batteri, som är så enkel att ta med sig så jag kan skapa min arbetsplats var jag vill! Jag är tacksam för att jag har sådan respekt för min kropp att jag inte stoppar i den något den inte vill ha just nu. Älskar kaffet på Espresso House, men overnight oats och vatten sa kroppen så så får det bli. Jag är tacksam för en vän som målar sirliga spindelnät i pannan på min dotter så hon kan känna sig läskig på Halloween. Jag är tacksam för att min son själv kan känna in och agera efter att ”det har blivit lite för mycket socker i helgen” och lite för lite sömn. Jag är tacksam för umgänget med en 10 månaders människa. Hennes klara ögon, direkta kommunikation och tillitsfullhet. Jag är tacksam för en make som känner mig så pass att han säger: ”gå och gör ditt så tar jag med barnen och äter och går på bio.” Jag är tacksam för mina nya […]

You Heal when you´re Heard

Vi har en ny bebis i vår familj. Vår vackra blåglänsande elbil. En dryg månad gammal. Den är en fröjd att köra, tyst, mjuk och enkel att framföra i storstadstrafik. Vi har kört med andakt nu i början, tvättat, putsat och vårdat vår pärla. Igår var första gången jag körde under stress, först tvärs genom stan i rusningen och sen hem för att byta av barnvakten några timmar senare. Jag vet att jag var väldigt nära stolpen i carporten när jag backade in igår kväll. Men det gick bra. I morse fick jag syn på världens spricka i höger fram på bilen. Skrapmärken, vit färg. Jag stelnade. Blev illamående och tankarna rusade. Skulden och skammen anföll och förlamade. Robotjaget tog över och körde barnen till skola och förskola. Hörde mig själv svara på deras prat som jag inte lyssnade på med mer än 5% av min förmåga. Mina tankar gick igenom gårdagen i detalj. ”Kan jag ha legat för nära något vägräcke? Nej. När jag fickparkerade? Nej. Kan en moppe ha kört in i den parkerade bilen  – den skadade sidan stod ju mot trottoaren? Nej. Rimligast är att jag skrapat i stolpen i vår egen carport – fast den […]

Val

p Jag har alltid haft svårt att välja. Förr främst för att jag så innerligt velat anpassa mig efter andras viljor och behov. Nu mer för att jag blir osäker på vad som är bäst för mig. Att jag befinner mig i en förändringsprocess komplicerar så klart saker. Gamla mönster behöver utmanas. Idag kunde jag åkt in och deltagit i eventet Empowered Women på Intiman. Spännande talare, stort engagemang och teman jag sympatiserar med. Men kroppen protesterar. Jag har varit på stora event förut och förbrukat enorma mängder energi. Det har varit just stort. Gett mycket, men också tagit mycket. Jag tappar alltför lätt kontakten med mig själv. Som högkänslig behöver jag ta extra ansvar för min energinivå, för balans i livet. Därför väljer jag idag att vara hemma. Jobba hemifrån. Idag är det utmaning nog, jag har en skör dag. På nivån att även jag höll på att bryta ihop över 7-åringens glömda gympakläder i morse. Jag har fått starta dagen på allra bästa sätt, med inre och yttre omvårdnad hos min frisör i morse. Hon la i guldnyanser i mitt hår, så nu matchar jag mitt företagsnamn. Jag blev lugn i mitt inre där. Den kvalitén på omhändertagande och […]

Ett medvetet oundvikligt beslut

Just att bjuda in människor har genom livet varit väldigt svårt för mig. Jag har skyddat min kärna länge, som om den skulle solkas ner och gå sönder om andra fick se. Sårbarheten, den som inte brukar få ta plats. I höst är det åtta år sedan jag för första gången bad om hjälp med min psykiska hälsa. Så sent som i våras sa en av de människor som hjälpt mig mest: Det är ok att ta emot hjälp. Jag säger det igen till dig – det är ok att ta emot hjälp. Jag tror att det är ett ganska vanligt mänskligt beteende – vi signalerar att vi behöver hjälp, men vi lyckas inte ta emot den. Vi ser den inte, förkastar den, tror inte på den eller vågar inte. Att vi ska klara oss själva sitter hårt i oss. Och att saker inte går att förändra. Jag vet nu. Saker går att förändra. Jag har gjort det och gör det i detta nu. Och jag klarar mig inte själv, trots att jag är starkt kapabel. Som vi alla är. Jag skyddade mitt inre på en omedveten nivå länge. Sen blev jag successivt mer och mer medveten om mitt beteende. I trygga […]

En skörstark revolution

Att vara orkidé och bo i ett badrumsfönster nära en dusch verkar vara ett höjdarliv. Med jämna mellanrum regnskogsklimat att känna sig hemma i och dra i sig varma vattendroppar från. Den här hösten har alla våra sex orkidéer här hemma börjat blomma eller skicka ut nya stänglar simultant. Som en tyst överenskommelse sinsemellan. ”Hörrni – nu tar vi och hjälper den här orkidémänniskan att blomma! It´s about time!” Lite extra omsorg tänkte jag mig och samlade ihop dem till ett tempererat bad i köksvasken. Sen kom det mindre omsorgsfulla – försöket att tämja det vilda. Skulle ”styra upp” stängeln här ovan och fästa den i blompinnen, för det är ju ”så man gör”. Bara det att den inte hade några planer alls på att låta sig bli uppstyrd och resultatet blev detta hack i stjälken som nästan fick den att gå av. Det gjorde ont i mig. Jag ångrade mig genast och ville be om förlåtelse, göra ogjort. Nu har jag lovat att låta alla orkidéer växa fritt som de vill. Och jag hoppas hoppas hoppas att denna blommar trots hacket i stjälken. För jag vet att det går. De vet ju alldeles uppenbart vart de vill… Sedan ett […]