Frihet! Tillit! Flow!

Under förmiddagens intensiva samtal med två andra entreprenörer och vänner så dök en bild upp för mitt inre. Det gör ofta det numera, mitt symbolspråk utvecklas starkt just nu. Samtalet kom in på ekorrhjul och allas vår ovilja mot detta. Av känslan av att när man väl klivit av så vill man inte tillbaka. Av kraften som vill suga en tillbaka och styrkan att stå emot. Av andra ”ekorrar” som mer och mindre medvetet sträcker ut sina händer och vill hjälpa en ombord igen. Som ny på en arbetsplats har jag en stark känsla av att bli betraktad och ”bestämd” utifrån. Vem är du? Varför vill du inte ha en trygg anställning? (Vad är det för fel på dig?) Vänliga händer sträcks ut och vill ”rädda” mig in i tryggheten. Och jag får jobba lite, på att inte instinktivt ta en sådan hand och därigenom acceptera den deal som erbjuds. Att hoppa på tåget har hittills känts lättare än att kliva av. Men nu är min inre tiger så pass högljudd att det inte går. Tigern går inte i andras fotspår. Bilden jag fick upp var denna: Detalj ur specialbeställd tavla från www.helenagoodwill.com Bilden är för mig en stark symbol […]

DU är BÄST!

Igår när vi satte mål för 2018 kom samtalet in på arbetsglädje. Det var något jag önskade mig i livet, men möttes till min förvåning av en motfråga: Varför önskar du dig arbetsglädje? Varför ska du bara känna glädje?? Jag älskar ALLA mina känslor.  Så kan det gå om man diskuterar med en coach/terapeut… 😉 Ännu en gång är jag tacksam för ifrågasättanden som vidgar mina tankebanor. Ja, varför bara glädje? Det har ju varit när jag varit arg i en arbetssituation som jag åstadkommit de resultat jag är mest stolt över. Tårar har runnit under mina starkaste lektioner under min lärargärning. Förtvivlan har fött kreativa och modiga lösningar. Senast jag förmedlade Reiki upplevde jag en stark känsla av vördnad och ödmjukhet. Tillfredställelse? Autenticitet? Meningsfullhet? Inte enkelt att hitta ett enda rätt ord, men jag känner starkt att 2018 kommer att bli ett år då jag utvecklar mitt förhållande till och tankar och känslor kring arbete. Vad är ett jobb? Behöver det vara jobbigt? Kan fortbildning vara meditation? Kan en skogspromenad vara en oumbärlig del i en kreativ process? Kan en kollega vara någon jag inte känner än? Det blir ett spännande år med ett brett spektrum av arbetskänslor. Jag lånade […]

Att inleda julen lugnt

För andra året i rad prioriterar vi som familj att ha mycket ledig tid veckan innan jul, det är ett vinnande koncept. Nån julstress har vi inte riktigt sett röken av. Nytt för i år är att vi plötsligt har ett barn med skolplikt och lite knorr har det varit över ”orättvisan” i att han måste iväg och inte vi andra. Men samtidigt ganska mysigt med egna mysmorgnar med mamma, pappa och julkalendern när sjusovarlillasyster snusar vidare på övervåningen. Idag var det äntligen julavslutning och han ville ha med sig blommor till alla lärare/fritidspersonal så vi pysslade ihop små buketter av röda tulpaner att dela ut. Två morgnar i rad har det fallit sig naturligt för mig att meditera efter frukost, gryning är av någon anledning en bra tid för detta. I lugnet innan dagen drar igång. Båda morgnarna har min dotter vaknat till och kommit och satt sig i mitt knä. Den där känslan när jag får vara näranära henne i nuet är svåra att hitta tillräckligt vackra ord för. Det är som att hon förstår på nåt vis vad jag gör, respekterar och bara faller in i det hela själv också. Ja, sen kommer pladdret igång efter en […]

Healingens effekter

Healing kan kännas på många sätt. Allt från så diffust så du knappt uppfattar det till enorma omvälvningar kroppsligt eller själsligt. Ofta är förändringar successiva och märks tydligare när man blickar tillbaka på en längre tid av healing. Just nu går jag en kurs för att fortbilda mig i healing, intuition och medialitet. (Gud vad jag älskar att kunna välja den här typen av fortbildning!!) I onsdags kväll så mottog och gav vi alla healing i olika former. Det blev varierade och påtagliga upplevelser och jag vill här dela med mig av mina för att du ska få ett hum om vad som kan hända. Till att börja med. Varför skriver jag kan hända? Jo, för att jag kontrollerar inga effekter som healer. Mitt jobb är att skapa förutsättningarna för healingen att ske. Energin och den läkande kraften går dit den behövs som bäst. Ibland så påtagligt som när en vän med ryggont blev liggande i mitt vardagsrum. Jag la händerna i ryggslutet under några minuter. Effekterna som hen kunde berätta om var en enorm värme i stunden och att ryggproblemen faktiskt gav med sig. Vederbörande kunde återvända till sina göromål rakryggad och stärkt den dagen. Något ingen av oss […]

Jag är

den jag är. Bara den jag är. Precis den jag är. Så mycket som jag är. När jag märker att jag blir annorlunda behandlad, annorlunda sedd när jag säger nej till systemet och rollen. När människor förstår att jag inte tänker ta på mig alla attribut för att passa in i flocken. Att jag inte tänker göra något inträdesprov. En aningens vridning. Skillnaden kanske inte ens är märkbar för ögat, men för det inre ögat känns den. Det ekar när dörren stängs, trots att inte ett enda ljud hörs. Om vi inte är likadana – kan då inte våra hjärtan vara helt öppna för varandra? Måste misstänksamheten in? Fortfarande blir jag ledsen. Jag orkar det nu. Men jag blir ledsen för att vi människor fortfarande behöver andra titlar på varandra än bara ”människa”. Om läraren öppnar upp för att lära sig något av eleven – krymper hon då? Mister hon sin lärartitel? Sin självrespekt? Vad händer med henne då? Tänk om vi alla är lärare och vi alla elever. Tänk om vi alla är läkare och alla i behov av att läka(s). Tänk om vi alla är präster och vi alla i behov av tröst och förlåtelse. Jag kan aldrig […]

Sätter punkt. Går vidare.

Idag hade jag mitt sista psykologsamtal på obestämd framtid. Kanske aldrig mer? Vem vet. Just nu är jag väldigt färdig i alla fall. Det är för mig ett viktigt avslut. En viktig avspark inför nästa kapitel i mitt liv. Jag är tacksam över och har behövt förra kapitlet. Men när det är dags att gå så är det dags att gå. Det känns tydligt i hela kroppen. Det är inte med saknad. Snarare har jag längtat efter att frigöra tid i kalendern för annat. Detta är ett symboliskt avslut och ytterligare ett viktigt steg i min process mot att bli ”frisk” – eller som jag hellre säger – bli mig själv. Sista delen i min sjuk-identitet som jag idag opererade bort. Jag är inte en sjuk människa. Jag är en människa. T.o.m. i det sista mötet togs idag i rehabiliteringsprogrammet jag deltagit i användes uttrycket ”gå tillbaka” (i arbete). Jag har stört mig på det från dag ett och sen en tid tillbaka anmärker jag på ordet när det uttalas. Jag ska inte tillbaka, jag ska framåt! Och om vi blir sjuka av våra arbetsplatser – varför ligger då fokus på att vi ska tillbaka dit? Dagen innan min bröllopsdag hade jag en […]

Gör dig inte mindre än du är!

Jag vill slå dig! Gör dig för f-n inte mindre än du är!  Jag är tacksam för att jag har vänner som ser när detta sker och som har modet att påpeka det. Hon såg kroppsspråket, hörde orden och speglade mig omedelbart och obarmhärtigt. Och kärleksfullt! För sättet hon säger det på är brutalt, kärleksfullt och befriande. Ovant och underbart. Nyansskillnaderna är svåra att beskriva. Viss brutalärlighet sänker, annan höjer. Den här växer jag av. Tror det är för att den kommer direkt ur hjärtat innan vederbörande hunnit blanda in minsta tanke.

Träden

En morgon för några veckor sen kom en bild till mig. Jag såg träd. Tallar. Jag var en. Runt mig stod fler. Vi rörde oss alla stilla i vinden. Intuitivt visste jag hur jag skulle tolka den. Centrerad står jag i min stam. Rötterna är starkt förankrade i jorden. Vi växer i gemenskap, men självständigt. Vi berörs av väder och vind, men inget knäcker oss. Den morgonen var ångestfylld. En anhörig hade ifrågasatt ett beslut jag tagit med hjälp av hjärta och intuition. Uppväxt i en värld som bygger på en mer handfast logik har jag lärt mig hålla käft om såna beslut. Nu har jag emellertid valt att stå upp för min väg och då kommer såna här konfrontationer som brev på posten. På sikt är de bra för mig eftersom jag får tränas i frigörelse från andras åsikter. Men denna morgon slutade i hulkande i telefonen med en vän. Rädslan behövde ut ur kroppen och tog vägen via tårarna. Kaoset inombords rann bokstavligen ur mig. När jag senare på dagen berättade om träden hörde jag mig själv säga att jag står rak nu. Kanske lutar jag mig då och då i riktning mot någon annan tall. Men jag […]

Att älska sig själv när man inte får saker gjorda

En prestationsbaserad självkänsla har jag förstått att jag har. Men jag håller på att vända det tänket. Igår hade jag planen klar. Men så hade jag sett fel på tiden för besöket till fysioterapeuten och där började cirklarna att rubbas. Tänkte när jag åkte hem att bra – nu ska jag bara äta lunch och sen ta tag i mina planer. Känner igen tanken från när jag åkte hem från universitetet med planen att ta tag i studierna direkt när jag kom hem. Men efter lunch kom tröttheten. Och jag gav efter. Framåt fyra var jag redo att ta tag i mina arbetsprojekt, men då kom familjen och det blev projekt plocka fram barnens vinterkläder, middagsbestyr och hantera differentierade viljor och känslor i stället. En insikt som gör det lättare att vara snäll mot mig själv: alla möten som handlar om min psykiska hälsa, även om detta var ett ganska harmlöst möte med en fysioterapeut, innebär att jag stannar upp och går in i mig själv. Känner efter och släpper fram. Inte sällan kommer det då fram saker som behöver bearbetas. Det tar kraft att se ärligt på sig själv mina vänner, särskilt inför någon annan. Att erkänna sig själv […]

En skörstark revolution

Att vara orkidé och bo i ett badrumsfönster nära en dusch verkar vara ett höjdarliv. Med jämna mellanrum regnskogsklimat att känna sig hemma i och dra i sig varma vattendroppar från. Den här hösten har alla våra sex orkidéer här hemma börjat blomma eller skicka ut nya stänglar simultant. Som en tyst överenskommelse sinsemellan. ”Hörrni – nu tar vi och hjälper den här orkidémänniskan att blomma! It´s about time!” Lite extra omsorg tänkte jag mig och samlade ihop dem till ett tempererat bad i köksvasken. Sen kom det mindre omsorgsfulla – försöket att tämja det vilda. Skulle ”styra upp” stängeln här ovan och fästa den i blompinnen, för det är ju ”så man gör”. Bara det att den inte hade några planer alls på att låta sig bli uppstyrd och resultatet blev detta hack i stjälken som nästan fick den att gå av. Det gjorde ont i mig. Jag ångrade mig genast och ville be om förlåtelse, göra ogjort. Nu har jag lovat att låta alla orkidéer växa fritt som de vill. Och jag hoppas hoppas hoppas att denna blommar trots hacket i stjälken. För jag vet att det går. De vet ju alldeles uppenbart vart de vill… Sedan ett […]