Trött och lycklig!

Jag önskade mig ett meningsfullt jobb. Nu har jag två. Innan jag gick hem från jobbet i eftermiddag så fick jag världens finaste bekräftelse på att jag gjort ett fint jobb. Jag hade bringat glädje i någons liv. Och jag har verkligen känt det själv också, att det varit betydelsefulla dagar där jag fått möjligheten att på ett positivt sätt göra skillnad i andra människors liv. Kom hem till ett städat hus och goaste kramarna. Älskade familj! Det snurrade i skallen av all ny info och nya intryck också så klart. Dags för välbehövlig helgvila nu. Yoga och vänner på schemat. Glad och tacksam för två nya healingbokningar. Ser verkligen fram emot dem. Tacksam för arbete att längta till. Arbete som gör gott och känns gött. 2018 har börjat så bra! Och idag på lunchen btw, stod jag och såg på en fantastisk meny som kändes aningen för dyr. Men nåt höll mig kvar ändå. Visade sig att stället skulle stänga och att allt var på halva priset idag. Fick med mig fantastisk lunch och ett helt gäng spännande mellanmåls-bars. Älskar när mina ben visar vart jag ska gå och sinnet är tillräckligt öppet för att följa!

Julen kom och gick

Jul jul strålande outhärdliga jul. I stillhet firade vi jul med en familj som finns nära våra hjärtan. Vi bestämde oss för att fara hem till dem redan på kvällen den 22:a. Vi vaknade sent den dagen och redan där blev det fel för mig, arg på mig själv och maken för att vi ”slösat” bort halva dagen, känslan av kontroll över situationen flög ut genom fönstret. Kring jul är jag skör och har ingen stresstålighet. Allt eskalerade ganska fort, ilskan, irritationen, stressen, känslan av maktlöshet, trötthet, sorg och att det inte är någon idé med nåt. Å så skam och skuld över dessa känslor, för de är ju rätt barnsliga att uppleva tycker mitt vuxenjag. Skammen och skulden över att inte fungera, att bryta ihop över ingenting. Runt runt runt i mitt system. Känslan av att inte få plats i mig själv, att vilja fly ut ur mig själv. Paniken över att inte ha någonstans att ta vägen. Panik ja. Plötsligt kände jag igen det som uppfyllde kropp och sinne. Panikångest. Då plötsligt kunde jag fatta beslut och ta kontroll. För numer vet jag vad som behöver göras. Jag kan min egen första hjälpen. Jag har lärt av mina […]

Att ge sig ut på äventyr och att komma hem

Idag har jag vilodag. Jag har utmanat mig själv så mycket på sistone och varit så aktiv, så det är dags. Första gången som jag minns att jag började tänka att jag ska göra allt jag är rädd för var hösten 2013. Jag minns att jag började uttala de orden högt just då. Jag hade börjat syna mitt liv i sömmarna och insett att jag var styrd av rädsla och skam i en proportion som jag inte alls ville. Känslan av att sitta fast var fortfarande enorm i mig, att allt detta skulle vara omöjligt att ändra på. Men jag började med medmänniskors hjälp inse att livet faktiskt är påverkbart, att jag faktiskt kan påverka livet och framför allt min upplevelse av livet. Eftersom jag betraktade och fortfarande betraktar rädsla som motsatsen till allt jag vill ha i mitt liv (även om jag förstår vitsen med rädsla som känsla) så bestämde jag mig för att utmana ”allt jag är rädd för”. Då handlade det om att våga sätta ord på känslor, upplevelser, drömmar och längtan. Våga utmana skammen. Våga se någon i ögonen och fortsätta tala fast jag ville upplösas i atomer, trots att jag ständigt lockades av den ”trygga” […]

Yin

Jag har varit sjukskriven en längre period nyligen. Drygt ett och ett halvt år med start hösten 2015. Depression som eskalerade och övergick i utmattning. (Eller var det tvärtom?) Jag både lyssnade och inte lyssnade på signalerna. Signalerna SKREK: Bort från ditt jobb!!! Vilket jag försökte lösa genom att plugga mig till ett nytt yrke, samtidigt som jag jobbade kvar. Det var ju ett sätt att lyssna förvisso och jag älskade studierna i teologi och vännerna jag mötte på kvällarna på Ersta-Sköndals Högskola. Dörrarna till filosofi och psykologi öppnades av de mest fantastiska lärare och jag tog emot och njöt. Aldrig förr hade min studieteknik varit så effektiv och jag mindes plötsligt hur jag förundrats över småbarnsmammorna på lärarutbildningen – hur kunde de vara så effektiva? När jag själv var i deras skor förstod jag. Med begränsad tid blir man effektiv. Men, tja, stressfritt var det knappast. Minns hur jag ofta gick längs allén från barnens förskola i riktning mot mitt jobb med tårarna rinnandes. Idag kan jag knappt förstå hur det är möjligt – att dag efter dag, vecka efter vecka fortsätta gå till ett jobb som hela kroppen protesterar emot. Den dag jag återvände efter min sista föräldraledighet var en onsdag […]

Lyssna till tystnaden!

Kommer just ur ett gott läkarmöte. Hon petade på ömma punkter och ställde rätt frågor. De där som mitt sannare, djupare jag griper hungrigt efter men som mitt ego värjer sig mot med näbbar och klor. Jag blev tyst. Stängde av alla kanaler. Ridå. Man skulle kunna likna det vid en förhandlingssituation från en klassisk Hollywoodfilm: parterna drar sig tillbaka för att komma överens om nästa steg sinsemellan. Rösterna vid överläggningen lät ungefär så här: – Mötet är snart slut – har hon tid att lyssna? – Vill hon verkligen lyssna på riktigt? (Kan jag lita på att hon behandlar mig respektfullt?) – Detta är vårt sista möte – är det värt att ta upp? – Vad är det som är så farligt? – Kan du inte ens stå upp för dig själv och dina idéer i detta slutna rum – hur tror du att du nånsin ska kunna stå upp för dem här utanför??! -Detta är ett gyllene tillfälle att vidga din Comfort zone Elinor – ta den!! Comfort zonen utvidgas steg för steg, inte från 0 till 100 direkt – det vet du! -Ok, måste bara andas lite först. – Vad är det värsta som kan hända? Vet inte hur […]

When in doubt focus on gratitude

Jag är tacksam för att jag har en kropp som ”pratar väldigt högt med mig” när jag överskrider mina gränser. Jag är tacksam för ljudisolerande hörlurar. Jag är tacksam för min nya älskade dator! Som håller batteri, som är så enkel att ta med sig så jag kan skapa min arbetsplats var jag vill! Jag är tacksam för att jag har sådan respekt för min kropp att jag inte stoppar i den något den inte vill ha just nu. Älskar kaffet på Espresso House, men overnight oats och vatten sa kroppen så så får det bli. Jag är tacksam för en vän som målar sirliga spindelnät i pannan på min dotter så hon kan känna sig läskig på Halloween. Jag är tacksam för att min son själv kan känna in och agera efter att ”det har blivit lite för mycket socker i helgen” och lite för lite sömn. Jag är tacksam för umgänget med en 10 månaders människa. Hennes klara ögon, direkta kommunikation och tillitsfullhet. Jag är tacksam för en make som känner mig så pass att han säger: ”gå och gör ditt så tar jag med barnen och äter och går på bio.” Jag är tacksam för mina nya […]

You Heal when you´re Heard

Vi har en ny bebis i vår familj. Vår vackra blåglänsande elbil. En dryg månad gammal. Den är en fröjd att köra, tyst, mjuk och enkel att framföra i storstadstrafik. Vi har kört med andakt nu i början, tvättat, putsat och vårdat vår pärla. Igår var första gången jag körde under stress, först tvärs genom stan i rusningen och sen hem för att byta av barnvakten några timmar senare. Jag vet att jag var väldigt nära stolpen i carporten när jag backade in igår kväll. Men det gick bra. I morse fick jag syn på världens spricka i höger fram på bilen. Skrapmärken, vit färg. Jag stelnade. Blev illamående och tankarna rusade. Skulden och skammen anföll och förlamade. Robotjaget tog över och körde barnen till skola och förskola. Hörde mig själv svara på deras prat som jag inte lyssnade på med mer än 5% av min förmåga. Mina tankar gick igenom gårdagen i detalj. ”Kan jag ha legat för nära något vägräcke? Nej. När jag fickparkerade? Nej. Kan en moppe ha kört in i den parkerade bilen  – den skadade sidan stod ju mot trottoaren? Nej. Rimligast är att jag skrapat i stolpen i vår egen carport – fast den […]

Val

p Jag har alltid haft svårt att välja. Förr främst för att jag så innerligt velat anpassa mig efter andras viljor och behov. Nu mer för att jag blir osäker på vad som är bäst för mig. Att jag befinner mig i en förändringsprocess komplicerar så klart saker. Gamla mönster behöver utmanas. Idag kunde jag åkt in och deltagit i eventet Empowered Women på Intiman. Spännande talare, stort engagemang och teman jag sympatiserar med. Men kroppen protesterar. Jag har varit på stora event förut och förbrukat enorma mängder energi. Det har varit just stort. Gett mycket, men också tagit mycket. Jag tappar alltför lätt kontakten med mig själv. Som högkänslig behöver jag ta extra ansvar för min energinivå, för balans i livet. Därför väljer jag idag att vara hemma. Jobba hemifrån. Idag är det utmaning nog, jag har en skör dag. På nivån att även jag höll på att bryta ihop över 7-åringens glömda gympakläder i morse. Jag har fått starta dagen på allra bästa sätt, med inre och yttre omvårdnad hos min frisör i morse. Hon la i guldnyanser i mitt hår, så nu matchar jag mitt företagsnamn. Jag blev lugn i mitt inre där. Den kvalitén på omhändertagande och […]

Snäv kurva i spiralen

  Ikväll har jag varit på det där steget där jag kommit tillbaka till ett gammalt problem, men ännu inte sett en djupare sanning. Självtvivlet. Mitt eget slag i huvudet med Jante-hammaren. Då måste jag backa för att få perspektiv på problemet och granska känslorna utifrån. Andas och minnas att ingen känsla är evig. Detta är rädslor, en sorts växtvärk i bästa fall. IkvälI fokuserar jag extra på allt jag är tacksam över innan jag somnar. Jag väljer min sanning och andas igenom denna kurva i spiralen. 

Att älska sig själv när man inte får saker gjorda

En prestationsbaserad självkänsla har jag förstått att jag har. Men jag håller på att vända det tänket. Igår hade jag planen klar. Men så hade jag sett fel på tiden för besöket till fysioterapeuten och där började cirklarna att rubbas. Tänkte när jag åkte hem att bra – nu ska jag bara äta lunch och sen ta tag i mina planer. Känner igen tanken från när jag åkte hem från universitetet med planen att ta tag i studierna direkt när jag kom hem. Men efter lunch kom tröttheten. Och jag gav efter. Framåt fyra var jag redo att ta tag i mina arbetsprojekt, men då kom familjen och det blev projekt plocka fram barnens vinterkläder, middagsbestyr och hantera differentierade viljor och känslor i stället. En insikt som gör det lättare att vara snäll mot mig själv: alla möten som handlar om min psykiska hälsa, även om detta var ett ganska harmlöst möte med en fysioterapeut, innebär att jag stannar upp och går in i mig själv. Känner efter och släpper fram. Inte sällan kommer det då fram saker som behöver bearbetas. Det tar kraft att se ärligt på sig själv mina vänner, särskilt inför någon annan. Att erkänna sig själv […]