Julen kom och gick

Jul jul strålande outhärdliga jul. I stillhet firade vi jul med en familj som finns nära våra hjärtan. Vi bestämde oss för att fara hem till dem redan på kvällen den 22:a. Vi vaknade sent den dagen och redan där blev det fel för mig, arg på mig själv och maken för att vi ”slösat” bort halva dagen, känslan av kontroll över situationen flög ut genom fönstret. Kring jul är jag skör och har ingen stresstålighet. Allt eskalerade ganska fort, ilskan, irritationen, stressen, känslan av maktlöshet, trötthet, sorg och att det inte är någon idé med nåt. Å så skam och skuld över dessa känslor, för de är ju rätt barnsliga att uppleva tycker mitt vuxenjag. Skammen och skulden över att inte fungera, att bryta ihop över ingenting. Runt runt runt i mitt system. Känslan av att inte få plats i mig själv, att vilja fly ut ur mig själv. Paniken över att inte ha någonstans att ta vägen. Panik ja. Plötsligt kände jag igen det som uppfyllde kropp och sinne. Panikångest. Då plötsligt kunde jag fatta beslut och ta kontroll. För numer vet jag vad som behöver göras. Jag kan min egen första hjälpen. Jag har lärt av mina […]

Att ge sig ut på äventyr och att komma hem

Idag har jag vilodag. Jag har utmanat mig själv så mycket på sistone och varit så aktiv, så det är dags. Första gången som jag minns att jag började tänka att jag ska göra allt jag är rädd för var hösten 2013. Jag minns att jag började uttala de orden högt just då. Jag hade börjat syna mitt liv i sömmarna och insett att jag var styrd av rädsla och skam i en proportion som jag inte alls ville. Känslan av att sitta fast var fortfarande enorm i mig, att allt detta skulle vara omöjligt att ändra på. Men jag började med medmänniskors hjälp inse att livet faktiskt är påverkbart, att jag faktiskt kan påverka livet och framför allt min upplevelse av livet. Eftersom jag betraktade och fortfarande betraktar rädsla som motsatsen till allt jag vill ha i mitt liv (även om jag förstår vitsen med rädsla som känsla) så bestämde jag mig för att utmana ”allt jag är rädd för”. Då handlade det om att våga sätta ord på känslor, upplevelser, drömmar och längtan. Våga utmana skammen. Våga se någon i ögonen och fortsätta tala fast jag ville upplösas i atomer, trots att jag ständigt lockades av den ”trygga” […]

Till min vän

Det fanns en tid då du var den faktiska anledningen till att jag orkade stiga upp.  Vi har krigat ihop.  Vi är krigströtta. Och har rest oss.  LÄKT. Kriget är slut.  Idag berättade du om ditt lugn när du står i stormens öga.  Mitt i någon annans storm som viner kring dina öron och hotar spotta dig i ansiktet.  Eftersom du vet VEM du ÄR och vad DU står för är Ditt Hjärta lugnt.  Och kriget studsar tillbaka till det hjärta det kom ifrån.  Jag berättade om samma sak med andra ord.  Gamla auktoriteter sitter inte på oss.  Sitter. Inte. På. Oss.  Det är inget krig.  Det är bara att vara vi.  När kriget inte finns i hjärtat så finns det inte i världen.  Då får människor behålla sina krig själva.  För i oss är det fred, lugn och julefrid.  Lent och varmt som varm choklad med vispgrädde. Dina ögon var så vackra när vi skildes åt i snön.  Jag såg skiftningar däri som jag aldrig sett förut.  Färger, visste inte att du hade flera i dina ögon.  Jag såg din närvaro, till mig, till dig själv och till livet.  De var så vackra och jag vill nästan gråta när […]

Träden

En morgon för några veckor sen kom en bild till mig. Jag såg träd. Tallar. Jag var en. Runt mig stod fler. Vi rörde oss alla stilla i vinden. Intuitivt visste jag hur jag skulle tolka den. Centrerad står jag i min stam. Rötterna är starkt förankrade i jorden. Vi växer i gemenskap, men självständigt. Vi berörs av väder och vind, men inget knäcker oss. Den morgonen var ångestfylld. En anhörig hade ifrågasatt ett beslut jag tagit med hjälp av hjärta och intuition. Uppväxt i en värld som bygger på en mer handfast logik har jag lärt mig hålla käft om såna beslut. Nu har jag emellertid valt att stå upp för min väg och då kommer såna här konfrontationer som brev på posten. På sikt är de bra för mig eftersom jag får tränas i frigörelse från andras åsikter. Men denna morgon slutade i hulkande i telefonen med en vän. Rädslan behövde ut ur kroppen och tog vägen via tårarna. Kaoset inombords rann bokstavligen ur mig. När jag senare på dagen berättade om träden hörde jag mig själv säga att jag står rak nu. Kanske lutar jag mig då och då i riktning mot någon annan tall. Men jag […]

You Heal when you´re Heard

Vi har en ny bebis i vår familj. Vår vackra blåglänsande elbil. En dryg månad gammal. Den är en fröjd att köra, tyst, mjuk och enkel att framföra i storstadstrafik. Vi har kört med andakt nu i början, tvättat, putsat och vårdat vår pärla. Igår var första gången jag körde under stress, först tvärs genom stan i rusningen och sen hem för att byta av barnvakten några timmar senare. Jag vet att jag var väldigt nära stolpen i carporten när jag backade in igår kväll. Men det gick bra. I morse fick jag syn på världens spricka i höger fram på bilen. Skrapmärken, vit färg. Jag stelnade. Blev illamående och tankarna rusade. Skulden och skammen anföll och förlamade. Robotjaget tog över och körde barnen till skola och förskola. Hörde mig själv svara på deras prat som jag inte lyssnade på med mer än 5% av min förmåga. Mina tankar gick igenom gårdagen i detalj. ”Kan jag ha legat för nära något vägräcke? Nej. När jag fickparkerade? Nej. Kan en moppe ha kört in i den parkerade bilen  – den skadade sidan stod ju mot trottoaren? Nej. Rimligast är att jag skrapat i stolpen i vår egen carport – fast den […]

Det undermedvetnas kommunikation

Vid femtiden imorse drömde jag att min son gjorde illa sig. En ordentlig tjong i huvudet, tårar och näsblod. Förtvivlan. Jag såg olyckan ske, men kunde inte hindra den. Jag tog honom i min famn, formade händerna kring hans huvud, lutade honom mot mitt bröst. Höll och andades tills våra andetag jämnats till en lugn samklang. Då hörde jag hans snabba steg uppför trappan. Hans ärende var ett annat, men känslan densamma när han strax krupit ner under mitt täcke och lagt sig tillrätta på min arm. Nära. Nära. Nära. Jag fick hålla om honom. Åh vad jag älskar att få vakna så! Det är sällsynt. Men imorse vaknade hela familjen i en jätteomfamning tillsammans. Sakta tändes vår wakeup light och vi fick starta dagen i harmoni och glädje tillsammans. Tacksam! Älskar också den undermedvetna kommunikationsnivån, i detta fall med min son. Ord behövs inte och förstör och förminskar i viss mån enbart. Centralt här var behovet av närhet och andetagen i samklang. Tack.

Onsdagen den 18 oktober

Dagens bravad Lyckades försova mig och barnen med en timme. Så det är ju tur att jag räknar med att vi behöver två timmar varje morgon och att vi idag hade möjlighet att ta bilen eftersom maken var borta. Att han var borta var å andra sidan orsaken till att jag blev kvar i sängen då det hör till vår morgonrutin att han hjälper mig att se till att vi vaknar innan han åker. Det är bra att hjälpas åt, mindre bra att vara beroende. Dagens goda gärning Hjälpte dotterns underbemannade förskolepersonal genom att hänga på gården med barnen och en pedagog medan de andra deltog i ett möte som inte kunde ställas in trots frånvaro av ytterligare personal. Lärde mig att man behöver ha bra skor som förskolepedagog – tog en halvtimme att tina upp tårna efteråt. Det är ALLTID spännande att observera och interagera med barn. Det skapas, sägs, tänks, ageras och reageras så mycket på så kort tid. Det är som ett komprimerat minisamhälle. Jag lär mig alltid något nytt eller påminns om något jag lärt förr. Idag var jag noga med att inte ingripa för mycket, utan vänta på att bli tilltalad och ombedd enligt Montessori-manér. […]