Trött och lycklig!

Jag önskade mig ett meningsfullt jobb. Nu har jag två. Innan jag gick hem från jobbet i eftermiddag så fick jag världens finaste bekräftelse på att jag gjort ett fint jobb. Jag hade bringat glädje i någons liv. Och jag har verkligen känt det själv också, att det varit betydelsefulla dagar där jag fått möjligheten att på ett positivt sätt göra skillnad i andra människors liv. Kom hem till ett städat hus och goaste kramarna. Älskade familj! Det snurrade i skallen av all ny info och nya intryck också så klart. Dags för välbehövlig helgvila nu. Yoga och vänner på schemat. Glad och tacksam för två nya healingbokningar. Ser verkligen fram emot dem. Tacksam för arbete att längta till. Arbete som gör gott och känns gött. 2018 har börjat så bra! Och idag på lunchen btw, stod jag och såg på en fantastisk meny som kändes aningen för dyr. Men nåt höll mig kvar ändå. Visade sig att stället skulle stänga och att allt var på halva priset idag. Fick med mig fantastisk lunch och ett helt gäng spännande mellanmåls-bars. Älskar när mina ben visar vart jag ska gå och sinnet är tillräckligt öppet för att följa!

Julen kom och gick

Jul jul strålande outhärdliga jul. I stillhet firade vi jul med en familj som finns nära våra hjärtan. Vi bestämde oss för att fara hem till dem redan på kvällen den 22:a. Vi vaknade sent den dagen och redan där blev det fel för mig, arg på mig själv och maken för att vi ”slösat” bort halva dagen, känslan av kontroll över situationen flög ut genom fönstret. Kring jul är jag skör och har ingen stresstålighet. Allt eskalerade ganska fort, ilskan, irritationen, stressen, känslan av maktlöshet, trötthet, sorg och att det inte är någon idé med nåt. Å så skam och skuld över dessa känslor, för de är ju rätt barnsliga att uppleva tycker mitt vuxenjag. Skammen och skulden över att inte fungera, att bryta ihop över ingenting. Runt runt runt i mitt system. Känslan av att inte få plats i mig själv, att vilja fly ut ur mig själv. Paniken över att inte ha någonstans att ta vägen. Panik ja. Plötsligt kände jag igen det som uppfyllde kropp och sinne. Panikångest. Då plötsligt kunde jag fatta beslut och ta kontroll. För numer vet jag vad som behöver göras. Jag kan min egen första hjälpen. Jag har lärt av mina […]

Att ge sig ut på äventyr och att komma hem

Idag har jag vilodag. Jag har utmanat mig själv så mycket på sistone och varit så aktiv, så det är dags. Första gången som jag minns att jag började tänka att jag ska göra allt jag är rädd för var hösten 2013. Jag minns att jag började uttala de orden högt just då. Jag hade börjat syna mitt liv i sömmarna och insett att jag var styrd av rädsla och skam i en proportion som jag inte alls ville. Känslan av att sitta fast var fortfarande enorm i mig, att allt detta skulle vara omöjligt att ändra på. Men jag började med medmänniskors hjälp inse att livet faktiskt är påverkbart, att jag faktiskt kan påverka livet och framför allt min upplevelse av livet. Eftersom jag betraktade och fortfarande betraktar rädsla som motsatsen till allt jag vill ha i mitt liv (även om jag förstår vitsen med rädsla som känsla) så bestämde jag mig för att utmana ”allt jag är rädd för”. Då handlade det om att våga sätta ord på känslor, upplevelser, drömmar och längtan. Våga utmana skammen. Våga se någon i ögonen och fortsätta tala fast jag ville upplösas i atomer, trots att jag ständigt lockades av den ”trygga” […]

Yin

Jag har varit sjukskriven en längre period nyligen. Drygt ett och ett halvt år med start hösten 2015. Depression som eskalerade och övergick i utmattning. (Eller var det tvärtom?) Jag både lyssnade och inte lyssnade på signalerna. Signalerna SKREK: Bort från ditt jobb!!! Vilket jag försökte lösa genom att plugga mig till ett nytt yrke, samtidigt som jag jobbade kvar. Det var ju ett sätt att lyssna förvisso och jag älskade studierna i teologi och vännerna jag mötte på kvällarna på Ersta-Sköndals Högskola. Dörrarna till filosofi och psykologi öppnades av de mest fantastiska lärare och jag tog emot och njöt. Aldrig förr hade min studieteknik varit så effektiv och jag mindes plötsligt hur jag förundrats över småbarnsmammorna på lärarutbildningen – hur kunde de vara så effektiva? När jag själv var i deras skor förstod jag. Med begränsad tid blir man effektiv. Men, tja, stressfritt var det knappast. Minns hur jag ofta gick längs allén från barnens förskola i riktning mot mitt jobb med tårarna rinnandes. Idag kan jag knappt förstå hur det är möjligt – att dag efter dag, vecka efter vecka fortsätta gå till ett jobb som hela kroppen protesterar emot. Den dag jag återvände efter min sista föräldraledighet var en onsdag […]

You Heal when you´re Heard

Vi har en ny bebis i vår familj. Vår vackra blåglänsande elbil. En dryg månad gammal. Den är en fröjd att köra, tyst, mjuk och enkel att framföra i storstadstrafik. Vi har kört med andakt nu i början, tvättat, putsat och vårdat vår pärla. Igår var första gången jag körde under stress, först tvärs genom stan i rusningen och sen hem för att byta av barnvakten några timmar senare. Jag vet att jag var väldigt nära stolpen i carporten när jag backade in igår kväll. Men det gick bra. I morse fick jag syn på världens spricka i höger fram på bilen. Skrapmärken, vit färg. Jag stelnade. Blev illamående och tankarna rusade. Skulden och skammen anföll och förlamade. Robotjaget tog över och körde barnen till skola och förskola. Hörde mig själv svara på deras prat som jag inte lyssnade på med mer än 5% av min förmåga. Mina tankar gick igenom gårdagen i detalj. ”Kan jag ha legat för nära något vägräcke? Nej. När jag fickparkerade? Nej. Kan en moppe ha kört in i den parkerade bilen  – den skadade sidan stod ju mot trottoaren? Nej. Rimligast är att jag skrapat i stolpen i vår egen carport – fast den […]

Att ta hjälp

En utmaning för en person som i likhet med många andra svenskar gärna vill klara sig själv. Igår lyssnade jag på Anders Lundin när han hänvisade till 1800-talets Laga Skifte för att förklara svenskarnas tystnad och inbundenhet för svenskättlingarna i Allt för Sverige. När bygemenskapen upplöstes och gårdarna förlades långt ifrån varandra blev man liksom hänvisad till sig själv och den närmaste familjen. En aning förenklad förklaring, men visst har det påverkat oss. I helgen har jag tagit hjälp av närmsta familjen. Vore ju dumt att inte ta hjälp av min ständigt generöse och både brett och djupt kunnige datasupport när jag ska bygga hemsida. Han har många timmar vid skärm bakom sig. Dessutom känner han mig och vet hur jag fungerar. Hur mycket jag än vill så kan jag inte kunna allt själv. Att bjuda in honom är att skapa ett vinnande team. Han heter Peter och är den som jag är gift med sedan snart 10 år. Vid 20 års ålder kom han in i mitt liv och det var något med hans ögon som kändes som hemma. Sen dess har det varit vi. Denna man har lyckats med konststycket att ingjuta både känslan av frihet och känslan […]

Att älska sig själv när man inte får saker gjorda

En prestationsbaserad självkänsla har jag förstått att jag har. Men jag håller på att vända det tänket. Igår hade jag planen klar. Men så hade jag sett fel på tiden för besöket till fysioterapeuten och där började cirklarna att rubbas. Tänkte när jag åkte hem att bra – nu ska jag bara äta lunch och sen ta tag i mina planer. Känner igen tanken från när jag åkte hem från universitetet med planen att ta tag i studierna direkt när jag kom hem. Men efter lunch kom tröttheten. Och jag gav efter. Framåt fyra var jag redo att ta tag i mina arbetsprojekt, men då kom familjen och det blev projekt plocka fram barnens vinterkläder, middagsbestyr och hantera differentierade viljor och känslor i stället. En insikt som gör det lättare att vara snäll mot mig själv: alla möten som handlar om min psykiska hälsa, även om detta var ett ganska harmlöst möte med en fysioterapeut, innebär att jag stannar upp och går in i mig själv. Känner efter och släpper fram. Inte sällan kommer det då fram saker som behöver bearbetas. Det tar kraft att se ärligt på sig själv mina vänner, särskilt inför någon annan. Att erkänna sig själv […]