Att ge sig ut på äventyr och att komma hem

Idag har jag vilodag. Jag har utmanat mig själv så mycket på sistone och varit så aktiv, så det är dags.

Första gången som jag minns att jag började tänka att jag ska göra allt jag är rädd för var hösten 2013. Jag minns att jag började uttala de orden högt just då. Jag hade börjat syna mitt liv i sömmarna och insett att jag var styrd av rädsla och skam i en proportion som jag inte alls ville. Känslan av att sitta fast var fortfarande enorm i mig, att allt detta skulle vara omöjligt att ändra på. Men jag började med medmänniskors hjälp inse att livet faktiskt är påverkbart, att jag faktiskt kan påverka livet och framför allt min upplevelse av livet. Eftersom jag betraktade och fortfarande betraktar rädsla som motsatsen till allt jag vill ha i mitt liv (även om jag förstår vitsen med rädsla som känsla) så bestämde jag mig för att utmana ”allt jag är rädd för”. Då handlade det om att våga sätta ord på känslor, upplevelser, drömmar och längtan. Våga utmana skammen. Våga se någon i ögonen och fortsätta tala fast jag ville upplösas i atomer, trots att jag ständigt lockades av den ”trygga” tystnaden. Våga berätta om det som rörde sig i mitt hjärta.

Drivkraften att utmana rädslor är stark i mig. Jag kan numera så starkt känna igen känslan i mig när jag bara måste göra något. Ibland är jag rädd för det, ibland förstår jag inte vitsen, mina tankar säger att det är konstigt, fånigt eller slöseri med tid. Men hjärtats röst är starkare. Och VARJE gång jag lyssnat på hjärtat i ett sånt sammanhang så har jag vilat fullkomligt trygg i beslutet efteråt. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte följt denna drivkraft. Jag hade aldrig vågat prova healing och jag hade definitivt inte tagit flera kurser och vågat starta ett företag för att ge vidare till andra. Det okända skapar rädsla och distans som bekant, därför vinner man så mycket på att våga prova även ”konstiga” saker. Jag hade aldrig intellektuellt kunnat komma fram till kraften i healing. Det krävs upplevelser.

När man utmanat rädslor, klivit över tröskeln och står oskadd på andra sidan så är det ofta svårt att förstå vad som var så farligt. Jag minns från 2013 flera tillfällen när jag satt med min dotter i bilen på parkeringen utanför kyrkan efter att vi lämnat storebror på förskolan på morgonen. Jag hade en stark inre drivkraft att lära känna församlingen och kyrkan och jag tyckte att morgonandakterna var en bra lagom start. Ibland gick jag in, men jag minns åtminstone ett par tillfällen när jag efter en inre dialog med mig själv startade bilen och for hem igen i stället. Och jag minns hur det kändes som ett misslyckande som jag nog inte skulle våga berätta för någon. Hur skulle någon ens kunna förstå att tröskeln in till kyrkan kändes som Mount Everest? Gång på gång. Trots världens snällaste människor och en underbar miljö. Vad var jag rädd för? Att jag inte skulle passa in. Att jag skulle passa för bra in. Att någon skulle se mig gå in. Att någon skulle se mig tveka att gå in. Att jag skulle bli tvungen att förklara för någon varför jag ens ville gå dit. Att någon skulle hälsa och vilja prata. Att jag inte skulle bli hälsad på. Att jag skulle höras när jag sjöng. Att bli ensam med den som ledde andakten. Att den som skulle leda andakten inte skulle dyka upp och att det skulle kräva något sorts aktivt beslut av mig. Att våga uttrycka min längtan efter sammanhang, mening och frid utan att finna det. Att inte våga uttrycka min längtan. Ja, jag var till och med rädd för att finna det jag sökte. För vad skulle ske då? Skulle jag tvingas förändras? Tänka om?

Det är lätt att avfärda de här ångestresonemangen inom mig som något som händer en liten människa. En rädd lort. Jag skulle vilja sticka ut näsan och hävda motsatsen. Jag vill hävda att jag var modig som gång på gång mötte min längtan och tog de där första tuffa stegen över tröskeln. Att uppleva all den där rädslan och ändå lyssna på sin inre längtan och ta ett steg i riktning mot den – det är mod! Att aldrig lyssna på längtan, att ständigt överrösta den. Jag skulle inte vilja använda ordet feghet. Men ordet synd är bra här, eftersom det betyder missa målet. Jag tror man missar målet med livet om man aldrig lyssnar på längtan. Den bär på budskap och vägledning som vi behöver.

På sistone har många människor runt mig speglat just min modiga sida och det gör mig så glad. Eftersom mod är så viktigt för mig och eftersom mod för mig sällan är synligt för andra. Att kliva över kyrktröskeln är inte lika synligt som ett fallskärmshopp, men kliver man kontinuerligt över trösklar under flera års tid så märks även det utåt för eller senare. Det är det som händer för mig och att få det kvittot nu är en välsignelse.

2009 var jag gift och gravid, färdig med min högskoleutbildning, ägde hus och hade fast anställning. Framtiden var tryggad och jag hade uppnått alla mina mål. Den hösten gick jag in i min första riktigt djupa depression.

2011 gick jag för första gången tillbaka till ett jobb jag inte trivdes på efter en föräldraledighet. Det var praktiskt och trygg inkomst, men bröt ner mitt inre. Jag började kompromissa med deltid och studier för att stå ut och hitta en väg ut ur den återvändsgränd jag upplevde mig fast i. Jag började söka eftre nya mål och insåg att det är meningen att jag ska fortsätta utvecklas hela livet.

2015 sjukskrevs jag på heltid från en vecka till en annan och sedan dess har jag inte arbetat en dag till på den arbetsplatsen.

2017 vågade jag slutligen lämna denna arbetsplats. Så fort pappren var påskrivna kände jag mig friskare. Jag vågade starta företag och ta steg i riktning mot andra drömmar. Jag började följa min längtan i stället för allt jag lärt in om ”hur man gör”. Jag vågar tillit utan att veta och mitt mod börjar bli synligt även för andra.

Min tystnad har en enorm historia. Jag har så ofta fått höra saker i stil med: Varför tiger du? och jag har tvingats möta andra människors känslostormar när jag bemött dem med tystnad. Jag har också anklagats för att använda tystnaden som vapen. Så många gånger har det ekat i mitt huvud att tystnaden inte är något jag väljer. Det går inte. Orden kommer inte, hur mycket jag än vill och försöker. Det sitter som en enorm propp i vägen och den kan inte skjutas iväg som en champagnekork, den måste varsamt lösas upp bit för bit. Det har sina orsaker. Idag kan jag både förstå, förklara och i stor mån kontrollera detta. Fortfarande finns lockelsen till den trygga tystnaden, impulsen att välja tystnad i stället för tal. Men jag kan i de allra flesta situationer vara herre över min egen situation nu, jag kan fatta medvetna val och är inte längre offer för en skyddsstrategi som inte längre är konstruktiv.

Tystnaden blev åter min skyddsplats under sjukskrivningen. När vi inte är i balans tar vi till våra gamla skyddsmönster, hur destruktiva de än är. Jag svarade ytterst sällan i telefon och i perioder knappt ens på sms eller mejl. Jag undvek de allra flesta sociala tillställningar och orkade knappt gå till ICA. Älskade yogan för där fick jag vara tyst i samvaro med andra. Julen 2015 höll min tystnad på att placera mig på psyket, men när jag till slut bemöttes med lugn så orkade jag tala och vi blev överens om att det inte var en konstruktiv lösning trots min enorma ångestnivå. Otaliga är de gånger jag tystnat i samtal då något blivit tufft att angripa eller svårt att svara på. Jag har till slut alltid talat, men varit beroende av att människor orkat vänta in och lyssnat ickedömande. (Tack alla ni som gjort det!)

Varför berättar jag allt detta? Jo, dels för att sätta det i proportion till vad jag åstadkommit den senaste tiden och för att visa att det går att ändra de mest destruktiva mönster till väldigt konstruktiva. Vi kan förändras och vi kan förändras fort. Det känns som att jag har förändrats fort. Jag tror att känslan kommer från att jag fått så starka mätbara resultat på sistone, men samtidigt vet jag ju, som jag nyss skrev, att processen pågått länge, minst från 2013.

  • För två veckor sen spelade jag in mina egna meditationer i en studio.
  • På senaste tiden har jag varit på anställningsintervjuer och överraskats över hur lätt det ändå varit att framhäva mig själv. Jag har vågat säga nej och tror att jag är på väg att våga säga ja. Jag har vågat sätta värde på mig själv.
  • I helgen har jag stått på en julmarknad och aktivt tagit kontakt med människor om och om igen för att berätta om en sak som jag har tagit ställning för.
  • I lördags minglade jag på en 40-årsfest med i princip bara nya bekantskaper.
  • I söndags stod jag på scen i en allmän lokal där människor rörde på sig konstant. Jag höll ett 25 minuter långt föredrag och var lugn genom teknikstrul. Ingen satt i publiken innan jag började, men en efter en kom de och satte sig allt eftersom jag talade. Det var inte en perfekt prestation, men ändå totalt glänsande med tanke på att jag aldrig gjort något liknande förut. Jag är inte rädd för en mikrofon längre.

Igår kväll när tröttheten kom krypande, kom det en känsla av sorg. Jag är ganska van vid den, van vid att ifrågasätta den. Varför är jag ledsen när allt är så bra?

Jag tror att det är för att när det blir tyst runt omkring och allt lugnar ner sig så börjar jag höra min inre kritiska röst igen. Och den gör mig ledsen. Det är ett jobb att vända den, att plöja nya fåror i hjärnan. Och en analys efter en upplevelse är inte fel i sig, enbart att låta sig dras ner av uppförstorad kritik. Men jag tror också att den här ledsnaden egentligen är en trötthet och ett behov av närhet, kärlek och trygghet efter äventyret. Jag tänker på att barn som kommer hem efter ett läger. Det har varit jätteroligt, intensivt, utmanande och inte helt friktionsfritt. Hen är nöjd med upplevelsen och beslutet att fara, men behovet att få komma hem och krypa in i en varm, trygg famn är överväldigande. Få vila ut efter äventyret, återvända till ett tryggt bo efter att ha provat vingarna.

Mitt sätt att krypa in i den famnen är numera att gå inåt. Att koppla av och koppla ned för att lyssna till mitt inre. Idag har jag tagit en lugn morgon, badat och mediterat. Skrivit detta, apropå analys. Unnat mig att inte prestera idag. Vila i vetskapen att jag orkat och lyckats prestera flera dagar i rad nu och märkt att jag både utvecklats och haft roligt. Vila är ett sätt för mig att fira mina framgångar.

Jag är så stolt över mig själv. Både när jag rör mig utåt och framåt och när jag är stilla och rör mig inåt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *