Sekunden innan jag faller från klippan

Snart har tre månader gått sedan mitt senaste inlägg här. Pusslet har fått många bitar på plats, men är inte färdiglöst. Jag lever mer i nuet än i det digitala och med den ordningen är jag väldigt nöjd. Ändå har jag ett behov av att uttrycka mig och dela med mig, har ofta hela inlägg i huvudet.

Sen sist har jag arbetat. Och tagit hand om mig själv. Varit mer närvarande till livet än någonsin förr i mitt vuxna liv. Plötsligt har jag den där rutinen som jag eftersträvat i flera år – att meditera dagligen, i bästa fall flera gånger om dagen. Vi talar inte timslånga sittningar, utan om en kvart här och där, helst i början och slutet av dagen. I samband med detta ger jag oftast även mig själv välbehövlig healing. Hur fick jag då in den här rutinen? Jo, jag blev tvungen. Och det är inte bilden av ett ok jag vill ge er när jag säger tvungen. Detta tvång är något jag är oerhört tacksam för. Min intuition har nämligen blivit starkare. Min medialitet har utvecklats. Min kanal har blivit renare och min andliga kommunikation tydligare. Jag flyger ofta upp i världsrymderna på ett sätt som ibland gör mig yr – då MÅSTE jag jorda mig. Annars mår jag inte bra. Och effekten av jordningen är så tydlig så det är inte alls svårt att motivera mig till den. Som jordad blir jag mer till glädje både för mig själv och för mina medmänniskor. Visst kan det vara skönt att sväva iväg som en ballong, men ballonger är mest vackra, de gör inte så stor skillnad på jorden. Och min uppgift i det här livet är att göra skillnad på jorden. Annars skulle jag inte befinna mig här. (Inte du heller.)

Effekten av centreringen i min egen kraft och kanal är också väldigt tydlig. När jag känner mig vilsen, ambivalent och som ett offer för omständigheter och mina känslor behöver jag centrera mig. När jag samlat ihop min energi och skyddat den så vet jag återigen vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg. Det är empowering. Jag kommer inte på en bra svensk översättning av det ordet, det speglar så exakt känslan av att stå i min egen kraft. I min egen kraft behöver jag vara. För att leva. För att skapa. För att kunna påverka.

I veckan tog jag beslutet att helt överlämna mig åt min inre vägledning, på alla områden i livet. Det är helt rätt väg. Jag vet det. Klarar jag det? Vet inte. Idag på ett yogapass fick jag plötsligt en så tydlig bild på näthinnan. Jag var redo att slänga mig ut från klippan i ett bungyjump, visionen var så tydlig att jag kunde känna fästanordningarna kring mina anklar. (Intressant att det är just bungyjump och inte fritt fall…) Känslor dök upp, först rädsla och tårar, sen ett bubblande skratt djupt inifrån. Fullständig frihet och lycka. Livslust.

I bilden står jag fortfarande kvar på klippavsatsen, lätt framåtlutad. Fullständigt förberedd, fullständigt närvarande. Där står jag i livet just nu. Och alla känslor som bara går att tänka sig rusar genom mitt system. Jag har fullt sjå med att släppa fram och släppa ut. Jag bryr mig inte längre om att försöka förstå dem, bara känner in dem kort för att sedan – vilket är viktigast – släppa dem fria. Ut ur mitt system, så fort de lämnat sina meddelanden som de kommunikationsverktyg de är. Jag är djupt tacksam för alla mina känslor och de lärdomar om livet de lett mig till, men jag förstår nu också vikten av att släppa dem fria när de gjort sitt. Jag gör mig av med ballast på alla plan just nu och jag älskar det. Hålla kvar och hålla fast tillhör mina gamla strategier.

Jag är på väg att skapa nya sätt att arbeta och troligtvis får jag nya kollegor. Människor som också är i språnget in i ett nytt sätt att leva. Jag är enormt tacksam för nya dörrar som öppnas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *