Fängslande fascination

Få saker kan väcka så starka kroppsliga rädsloreaktioner i mig som tanken på att bli inspärrad, oskyldigt anklagad, fråntagen makten över min egen person. Jag har drömt om detta flera gånger i olika variationer. Jag blir sällan skräckslagen av drömmar, men tycker det är intressant att analysera varför just detta väcker så starka känslor i just mig.

Jag ska rätta mig själv direkt: det väcker inte lika starka rädsloreaktioner längre. Nånting har hänt i mig.

För ett par år sen läste jag en bok som heter Ljusbärarna, det är en antologi med berättelser om människor som valt kärlek, förlåtelse och försoning som överlevnadsstrategi i omänskliga situationer. En berättelse satte spår i mig. Den utspelade sig i folkmordets Rwanda och handlade om en kvinna som under lång tid gömde sig på en minimal toalett samtidigt som hon hörde grannar och familj bli mördade utanför. Hon överlevde denna mardrömssituation genom att vända sig inåt. Hon mediterade och bad. Och som jag minns det bad hon även för förövarna. Då förstod jag hur det ens är möjligt att överleva de mest omänskliga situationer. Och det var ett steg i att denna rädsla släppte i mig. Eftersom jag har en stark kontakt inåt så visste jag att det finns hopp även för mig, om detta med inspärrning skulle bli mitt öde, trots otroligheten i det hela.

Just nu har jag fastnat i Från galler till glädje av Karin Volo. En historia om hur en småbarnsmamma blir inspärrad under 1352 dagar (ca 4 år) och hur hon ”vände motgången till en styrka”. Den fascinerar mig. Att förstå att man kan gå hel ur något sådant. Att man till och med kan ta med sig lärdomar och läka något inom sig genom detta. Det är spännande!

Så här beskrev jag en dröm jag hade för exakt ett år sen:

I natt drömde jag att jag satt i fängelse. Inga stängsel dock, inga låsta dörrar. Regler skulle följas och så fort man gjorde något fel förlängdes straffet, oklart hur länge. Oklart vad våra brott var. Reglerna som skulle följas var lika irrationella som en osäker individs kontrollbehov. Också oklart vem som kontrollerade och vem som var medfånge, när man var ”säker”. Allt var trångt och obehagligt. Säkrast att hålla garden uppe hela tiden och aldrig aldrig göra fel. Detta tog all vår energi, inget annat fick plats.
Självklart gjorde jag fel. Mot slutet av drömmen alldeles med flit, dock ännu i lönndom. Jag började undra vad som skulle hända om jag utmanade ordentligt. Klev över de osynliga gränserna och gick min helt egna väg, helt fri från andras regler och kontroll.
En mardröm kan tyckas. Men hoppfull. En spegling på symbolspråk. 

Jämförelsen mellan fysiska och psykiska galler är superintressant! För mig är det inte längre självklart att de av järn är de som begränsar mest. Ju mer jag plockar bort de psykiska gallerpinnarna, desto mindre rädd blir jag för de fysiska. Dessa bilder är så talande. och jag ÄLSKAR den sista!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *